Vår älskade Sessan - 1999-2012

 

Året var 2000 och planeringen var i full gång för vårt brölopp. Det närmade sig midsommar och vi var bjudna till ett par kompisar för en aktivitet uppe i Nygård.
Vi åkte dit och hade en trevlig kväll och innan vi skulle åka hem säger en av våra kompisar att vi måste följa med och titta vad de hade i hundstallet.
De berättade att de fått ta hand om en hund som varit ute själv i skogen och nu skulle den vara hos dem tills polisen hittade ägaren.
De gissade på att den inte var så gammal men nu väldigt mager och ingen röst kvar. De berättade också att de fått hämta upp den hos en äldre dam där den kommit fram, men damen kunde inte behålla den då hon var allergisk.

När vi kom in i hundstallet var det en liten svart hund som kom fram till oss med svansen i vädret och blev superglad och sprang direkt fram till oss och skulle kela, hon försökte prata men rösten var väldigt hes.

Vi tyckte så synd om henne och frågade vad som händer om ingen hämtar henne. Vilket då svaret blev att är det ingen som vill ha henne så måste vi avliva henne.

Det var då det bestämdes att den lilla svarta hunden skulle komma hem till oss. Och vi val väl medvetna i början att de riktiga ägarna hade 3 månader på sig att träda fram och då ha rätt till att få tillbaka henne.

Vi bestämde att hon skulle veterinärbesiktigas och jag skulle åka med och gick hon igenom skulle jag ta med henne hem.

Hos veterinären blev hon noga undersökt och förutom tappad röst, väldigt mager, 17 kg vägde hon då och att hon hade även en infektion i livmodern så var hon kärnfrsik. De trodde hon var runt 7 månader och varit ute själv ca 1 månad i skogen och att hon var en blandning av schäfer/groendal

När veterinärerna skulle skriva in henne på kliniken frågade de vad hon hette - det hade vi inte tänkt på, men ingen tvekan var det att detta var en Sessan!

Efter detta åkte vi hem, vi bodde då i Ragnars Hage. Jag stannade bilen vid brevlådorna och Sessan hoppade ut och sprang till vår trapp och satte sig.

Hon hade bestämt sig. Här ska jag bo. Här börjar en resa på 12 fantastiska år.

Sessan var inte som alla andra hundar. Eftersom hon levt själv i skogen så kände hon att hon kunde ta hand om sig själv. Hon behövde ingen som sa vad hon skulle göra eller vad hon fick göra. Hon ville alltid ha sista ordet.

Vi fick  höra i början att hon skulle inte vara kvar mer än 3 månader det var så länge folk trodde vi skulle stå ut med henne. Efter det så skulle vi ta bort henne för hon var helt omöjlig.

Hon var mer vild än tam. Drog i kopplet så att man drog armarna urled. Jagade alla djur man såg och speciellt katter var extra roliga.

Hon var den bästa musjägaren man kan tänka sig. Katter slänger i väggen, ingen slog henne på musjakt.

Bada i sjön var också en favorit. Men simma var överskattat, hon vattenplanade i stället. Men hon kunde hålla på i timmar och gärna om man kastade pinnar.

Pinnar älskade hon i alla dess former men ju större desto bättre. Hon kom oftast gåendes med stängselstolpar väldigt stolt.

Under åren så har hon gått på lydnaskurser och agility, efter första kursen så skakade instruktiörerna på huvudet och undrade om vi verkligen skulle orka med denna hunden. Det krävdes MYCKET jobb.
Hon var inte så tålmodig med andra hundar och speciellt inte tikar. Blev allt för ofta slagsmål.
Hon blev upptryckt i väggen ett antal gånger, men hon bara bjäbbade tillbaka.

Efter att hon varit hos oss i 2 år byggde vi vårt hus och stall. Det tyckte hon om. Hon fick en egen tomt att vara på och ett eget hus.

2004 kom Zumo jag tror hon tyckte det var ganska jobbigt. Hon var van att vara ensam och nu kom det en till som stal uppmärksamhet.
Första veckan fick han inte vara nånstans i huset. Hon sprang efter honom och skällde på honom vart han än gick.
Sedan så tyckte hon nog att han var ganska OK. Han fick alltid i uppdrag av henne att vakta gården medan hon tog sina rundor i skogen själv. Nu hade hon ju någon hon kunde lägga lite jobb på.
Leka var aldrig deras grej. Zumo är alldeles för försiktig.

Efter några år till kom ytterligare en hund, lille Sammy.
En liten spoling som inte lärt sig vett och etikett. Det var Sessan snabb med att visa. Hur man betéer sig med andra hundar och vilka regler som gäller i hennes hus.
Han har fått stå ut med massor. Och han har verkligen lärt sig.
Sessan var en perfekt uppfostrare. När Sammy tog sig friheter att springa av gården satt hon hemma och väntade på honom. När han kom tillbaka fick han en omgång han sent skulle glömma. Det var som att hon visste att det där var förbjudet och han måste få veta det, och matte och husse står här och ropar och dem lyssnar man på.
Det är tack vare Sessan som vi har en mycket väluppfostrad Sammy. Hon har lärt honom hur man betéer sig med andra hundar och vilka signaler som gäller.

Han hade stor respekt för henne. Hon kunde ligga i en dörröppning och han gick inte förbi henne om ingen hjälpte honom. Han vågade inte.

In i det sista lekte hon med honom vilket han älskade.

Under helgen som var så hjälpte hon till att röja ris och pinnar under lördagen. På söndagen var vi på kalas för att fira min bror då var hon också med. Pigg och glad och mumsade glatt i sig alla godsaker som erbjöds.

Men under natten till måndagen fick hon en stroke. När vi vaknade på morgonen hade hon kissat på sig och när hon reste sig höll inte bakbenen längre. Hon ramlade omkull.

Hennes starka vilja gjorde att hon var med ute i stallet på morgonen men sedan blev hon bara sämre under dagen.

Vi beslutade redan på morgonen att ringa veterinären och ta bort henne första bästa lediga tid. Hon skulle inte behöva lida mer och som tur var fick vi tid samma dag.

När vi åkte och körde fram bilen blev hon så glad för hon älskar att åka bil och ville försöka själv att resa sig för att hoppa in men det gick inte utan vi fick bära henne.

Hon var vaken och uppmärksam hela vägen.

Allt gick fort och smärtfritt och hon somnade så gott.

Saknaden är oändligt stor - imorse var det ingen som kom fram till sängkanten och sa god morgon, ingen som gav mig följe när hästarna skulle ut, ingen som stod utanför köksfönstret och kikade och ville in, ingen som låg under bordet och väntade på att något skulle trilla ner eller få tecknet när det var ok att komma fram och få lite gott.

Men vi vet nu att hon har inte ont längre och hon kommer alltid att finnas i våra hjärtan!

Min älskade Sessan - Vila i frid - Kommer alltid att sakna dig!