Träning och Tävling

Hej på er



Tänkte med detta lilla inlägg berätta lite om hur jag ser på träning och tävling. Ni som läser min blogg tror säkert att jag är ute jämt och ständigt och tävlar. ;O)



Jag har alltid gillat och tävla. När jag började tävla var jag 12 år. Min första tävling var en hoppning på Tjörns Ridklubb på en av ridskolans hästar. Denna tävlingen glömmer jag aldrig. Jag red hela banan felfritt men när jag går i mål så rider jag i mål åt fel håll!!!



Alla skriker på mig på läktarn att jag ska rida i mål åt andra hållet och det gör jag tillslut. Och på grund av denna missen blir jag utesluten.



Sådana här misstag är nåt man lär sig av. Jag har ALDRIG ridit i mål åt fel håll någon mer gång.



När min arab sedan blev inriden då var jag 13 år och när han var 4 år började vi tävla små klubbtävlingar i hoppning. Det var det bästa jag visste att hoppa. Men det hade Danfas andra åsikter om. Han var en häst som alltid ville ha en tittrunda innan han kunde hoppa en bana felfritt. Vilket inte var så kul.



När han var 6 år och jag 16 år så ställde vi upp i allsvenskan Div 2. Det var jättekul tyckte jag men som sagt Danfas hade andra tankar om det. Vi vägrade ut oss i stort sett varenda tävling. Då bestämde jag mig att det är ingen idé att fortsätta med hoppningen. Inte kul när han inte tycker det är roligt och man blir bara besviken när man aldrig kommer runt en bana.



Sagt och gjort jag la ner hoppningen och började tävla mer dressyr. Det hade jag gjort några gånger så där men inte gått in för det eftersom jag tyckte hoppningen var roligare. Här trivdes Danfas som fisken i vattnet. Han älskade att visa upp sig och nu började placeringarna ramla in.



I 2 år tränade jag och tävlade dressyr och tog inte ett enda skutt. Detta betalde sig då jag blev tillfrågad om jag kunde ställa upp i ett lag en omgång av AleCupen hoppning. Det var 3 klubbar i Ale kommun som anordnade var sin tävling och bäst av 3 omgångar vann.



Jag sa till mina lagkamrater att visst kan jag ställa upp men räkna inte med några superresultat då jag vet att han stannar. Men chi fick jag, han hoppade utan att stanna en enda gång. Jag blev helt paff. Men det var igentligen inte konstigt eftersom allt arbete jag lagt ner i dressyren nu gav avkastning.



Efter att ha haft en sådan här resa med Danfas så är min filosofi att på tävling få jag ett besked på hur min träning gått. Och jag menar inte bara resultatmässigt på pappret/protokollen utan min hästhantering.



Jag uppskattar mer att mina hästar sköter sig på tävlingsområdet. De ska komma ut och vara så trygga i sig själva och med mig att jag inte ska behöva ha en häst som steppar omkring och inte går att hålla och spelar upp sig för ingenting och blir okontaktbar och tappar fokus på mig. De ska känna att vi är ett team och vi gör detta tillsammans. De ska inte heller vara några problem att lasta och lämna hästen i transporten.

Detta uppskattar jag så mycket mer än själva resultatet på tävlingsbanan. För det kan man alltid träna mer på och bli bättre på och det är alltid lättare att göra det när hästen är med dig mentalt.



Danfas har inte varit som han är idag alltid. Han var ett litet monster när han var liten. Så kallade i alla fall Annika honom (min tränare och hon vad den som red in honom) ;O)



Men med mycket tålamod och träning så ger sig även sånt här. Men man kan inte stanna hemma och tro att hästen blir sån med åren. Man måste ut och det får gå som det går. Det är rutin som hästen behöver och inte minst DU själv. För på tävling kommer nerverna fram. Det är inte alls så som det är hemma i paddocken då du tränar själv. Och det känner din häst av på mils avstånd.



Idag är jag och Garry lyckligt lottade att 4 st hästar som är änglar att ha med sig.



Nu måste jag ut i stallet och pussa på mina änglar. ;O)



Ni får jättegärna ställa frågor eller kommentera. Och jag kommer säkert på massor med mer som jag glömt att skriva. Så jag får väl skriva ett inlägg till i kväll eller nåt.



Kramar Anna